Föreställningen är en fri bearbetning av Dag Telanders och Per Wickströms musikal Järnbanan, som i sin tur bygger på Sara Lidmans böcker om bygget av järnvägen genom Norrlands inland. Berättelsen utgår från verkliga händelser om Sara Lidmans farfar, Erik Lidman, som brann för att förbättra bygdens villkor. Han lyckades bland annat föra både el och radio till bygden – men arbetet med järnbanan blev det första och största projektet.
– Först att kliva på tåget söderut blir Erik Lidman själv. Iförd bojor förs han mot Stockholm och Långholmens fängelse. Från fängelsecellen får han, genom mitt, Dag, Pers och Saras samarbete, möjlighet att berätta sin version av vad som hände, säger Jakob Hultkrantz Hansson.
Att både regissera, bearbeta och stå ensam på scen beskriver han som både utmanande och givande.
– Att ha flera hattar är både roligt och svårt. Värst är när man inte har någon att bolla med. Då kan det kännas oerhört ensamt. Roligast är det när man inte behöver någon att bolla med och allt flyter på i ett underbart flow. Oftast är det utmanande. De olika hattarna har så olika idéer om vad som måste göras och alla klagar på hur kort arbetsvecka de har. Ibland måste jag som teaterchef och budgetansvarig säga åt mina konstnärliga alter-egon att sluta drömma och komma ner på jorden. Då händer det att alla mina konstnärliga alter-egon går samman och säger att antingen gör vi så här eller så blir det inget. Verkligheten för oss landar ofta i en kamp där ekonomi måste sättas mot det som ska skapas. Många tror att om man ska lyckas behöver man ge publiken vad den vill ha, men jag har börjat förstå att det är bättre för alla om jag kan få publiken att vilja ha det jag vill ge.
Jakob fortsätter:
– När jag gick till premiär på Järnkronan var det inte skådespelaravdelningen som hade prioriterats. Den oerfarne teknikern, videoredigeraren, ljudteknikern, ljussättaren, scenografen, kostymören, marknadsföraren, grafiska designern (läs jag själv) tog en oerhörd plats och vägrade ge plats för repetitioner. Det var helt enkelt tvunget för att det skulle hinna bli klart. Jag fick jättemycket hjälp och det var räddningen. Det hade aldrig gått utan de människorna.
Stor föreställning i litet format
Föreställningen har fått fina recensioner i lokalpressen, och Jakob lyfter särskilt samspelet mellan berättelse, musik och det visuella uttrycket.
– Föreställningens styrkor är passionen, berättelsen och den bra musiken. Det är en visuellt stor föreställning i ett litet format, med många rollfigurer som kommer till liv genom två stora LED-skärmar. Det blev ett annorlunda konstnärligt grepp som fungerat oväntat bra.
För Jakob handlar teater i grunden om att beröra.
– Min livsuppgift är att beröra, jag kan inte tänka mig något viktigare. Särskilt nu, i dessa tider. När vi blir berörda väcks vår empati för någon annan än oss själva, då förstår vi något i grunden om vad det är att vara människa. Efter varje föreställning kommer det fram publik som både skrattat och gråtit. Vi har delat något.
Jernbanan spelas i Säffle den 30 oktober och på Älvenäs Bygdegård den 31 oktober.
